Oj vad roligt det är med kurs. Varje gång jag varit på en så undrar jag varför jag inte är det oftare. Hade inga förhoppningar över denna kurs. Ville mer lära mig hur jag ska träna Vega inför höstens jakt och eventuella jaktprov. Jag har ju varit väldigt försiktig med att träna henne. Har kört en del, men inser att jag nog varit rätt så fel ute. Det jag gjort rätt är att jag verkligen fått till hennes inlämningar av apporter samt att hon är så lätt att styra med visselpipa, men annars så fick jag en insyn av hur man tränar en hund inom detta.
När jag kom fram till kursen så kände jag att jag hamnat fel. Det var vega och 10 stycken jaktavlade Golden retrievers. Vega var hetsig som vanligt och skällde ut de hon mötte. Inte kul. Efter första övningen vi gjorde på lördagen så var det helt borta. Vega var som förbytt, en helt annan hund. Hon gick bakom mig eller fot resten av helgen. Jag blev helt fascinerad. Ska inte skriva om allt vi gjorde men jag har trott att inlärningen sker metodiskt, trodde inte så här.
Riktigt kul att se hur de dirigerade sina hundar på väldigt långa avstånd. Dit ska vi med.
Vega tog många steg framåt denna helg och vi fick otroligt många tips på hur hon ska tränas. Ser verkligen fram emot sommaren och sen framför allt hösten. Då är Vega grym ;)
Närsök och targetträning: Here we come!
Dagen innan kursen så var jag i Järlåsa där jag skulle bo hos min bror. Gick i skogen ett tag då jag såg Vega kasta sig ut mot ett dike. Jag hörde ett plums och sen var det tyst. Gick dit för att se efter och hittade då Vega i en brunn. Ja man slutar aldrig förundras av denna hund.
Bengt kollar så att de 440 ankungarna får tillräckligt med vatten.
Många intryck under helgen. Vega var helt spak.
Jaktgoldens i väntan på sin tur.
Java tyckte ankorna var spännande att se på.
Mycket väntan. Bra träning.
Jaktgolden är verkligen fina hundar både att se på och hur de är mentalt.
Kommer ihåg från förra vintern den stora skoterskräcken Vega hade. Skillnaden mellan mina hundar är där gigantisk. När en skoter startas så hoppar Java antingen upp på skoterkälken eller kommer och ber om att få sitta i knät när man kör skotern. Vega jobbar lite annorlunda. Lika snabb som Java är på att komma till skotern, lika snabb är Vega på att helt plötsligt vara spårlöst försvunnen.
Har hittat Vega liggandes under bron, ihopkurad som en liten boll och skakar som ett asplöv, eller liggandes vid dörren till huset. Har man väl lyckats få tag på henne så har hon krupit in under min jacka eller något liknande när vi åkt i kälken. Förra vintern så satt hon kvar nere på isen vid samma plats ifall vi tog skotern för att byta plats på isen. Där blev hon då sittande. I år var min plan att få bort detta. Vägrar ha en hund med skoterskräck.
Kan inte säga att min vistelse i Lermon, Gäddede, började bättre denna påsk. Vega var lika rädd i år. Men nu tänkte jag att hon skulle få sitta kvar om hon vägrade springa med. Tänkte att det var enklast att träna när vi väl var nere på isen eller när vi skulle tillbaka hem. För testade jag när vi åkte hemifrån så skulle hon bara stanna hemma. Under vistelsen så hann jag därför tappa bort Vega från isen och hem en gång plus att hon vägrade flera gånger.
Skam den som ger sig. Fick rätt att jag inte skulle dalta med henne. I slutet av påsken såg det ut så här :)
Java, Vega och Othello följer med till pimpelfiske på isen :)
Ja nu har det verkligen varit en paus i skrivandet här på sidan. Har funderat på att lägga ner helt, men inte tagit något beslut. Har bara inte haft någon skrivlust på slutet. Sedan är det väl inte så mycket som händer heller på vinterhalvåret. Men ett par saker har ju hänt :)
23 december 2012 är datumet att komma ihåg. Datumet då jag blev jägare på riktigt :) Innan har jag sprungit i skogarna och letat fåglar utan framgång och inte känt att jag kunnat kalla mig jägare. Men nu så har Java hjälpt mig med detta.
Skulle fira jul i Lermon, Gäddede som ligger i nordvästra Jämtland. Min enda julklappsönskan var att få ett jaktkort på området där vi bor. Fick min julklapp i förskott och ville såklart ut och se om det fanns någon fågel i området.
Lite snö var det så jag struntade i skidor. Valde istället att ta med mig mina hundar på toppjakten. Det visade sig vara ett klokt beslut. Snön var ganska packad så det var enkelt att gå överallt. Området som jag gick på är väldigt björntät. Visst, björnen sover....som de sjunger. Men inte känner jag mig helt trygg när jag vet att det gick 9 björnar på området förra hösten. Ja ja, lite spännande är det ju ändå. Men började att vandra ifrån huset vi bor i och upp mot en tjärn som ligger i närheten. Hade hört att det kunde vara ett bra område att uppsöka. Gick på en, som det ser ut, gammal väg eller åtminstone undanröjt för att köra skoter där. Tänkte bege mig upp mot myrarna som ligger upp på höjden, men måste då först gå upp vid bergsknallen där. Givetvis tar "vägen" slut och man får irra sig runt i väldigt tät sly och över stenrös där man inte ser någonting. "Ingen rädder för björnen här", tänker jag.
Efter att tillslut ha kommit upp på höjden så var det bara att stryka runt myrkanterna. Ser ett djurspår som jag inte har någon aning om vad det kan vara, men ingen fågel. Finns ganska många olika och stora myrpartier där som jag vill reka av för att sedan vika neråt igen till Tjäderflon som jag vet ska ligga på nervägen, bara jag hittar den.
När jag gått i några timmar och inte sett någonting som kan likna en skogsfågel, så kände jag att det var dags att vandra ner mot vägen. Vi har ett skoterspår vi brukar köra när vi är där som går från Tjäderflon ner mot grusvägen som leder tillbaka till vårt hus, så jag visste att det var ganska nära. När vi har 300 meter till vägen så sticker Java helt plötsligt iväg. Jag ropar på Java och var lite less på att hon inte lyssnade. Men efter en halv sekund förstod jag vad det handlade om. 50 meter längre fram, till vänster om skoterspåret sprang Java in. Ut kom en tjädertupp flygandes och satte sig ca 30 meter längre fram på höger sida om skoterspåret. Så 80 meter fram så satt en stor tjädertupp och gissa om pulsen gick upp. Eftersom jag var på toppfågeljakt så hade jag kulbössan med, vilket är en fördel i det här fallet. Givetvis strulade det till för mig. Hundarna var väldigt ivriga och sprang runt mig som lagt mig ner vid skoterspåret. Jag fick säga åt dem att lägga sig bakom mig medan jag försökte hitta perfekta skottet. Men var det klart där? Nä... Kände mig inte direkt som en sniper i det läget. Tryckte av flera gånger, men inte blev det något skott avfyrat inte. Tillslut så märkte jag att magasinet inte riktigt var helt intryckt. Inget som man såg dock ( försöker försvara mig här :) ) När jag åtgärdat detta så fick jag äntligen iväg skottet som då träffade.
Skickade iväg Java som sedan släpade tillbaka tjädertuppen. Gissa om jag var stolt. Java är så grymt duktig. Riktigt kul att se henne i skogen. Och äntligen har jag skjutit min första fågel (Java har ju hånat mig förut genom att fånga en orrhöna själv i ett enris).
Tjädertuppen trodde jag först vägde 5,8 kg men måste ha varit i någon slags dimma när jag vägde. När jag sedan dubbelkollade så visade det sig att den vägde 4,3 kg. Men lika nöjd är jag för det, i alla fall nu efteråt :)
Skrev på Facebook att jag fixat nyårsmiddagen och det fick jag ju "äta upp". Fick i alla fall stå mitt kast och ta med mig tjädertuppen till Järlåsa där jag tillredde den. Hade då legat sömnlös i en vecka över hur det skulle gå. Hade ju aldrig gjort detta. Men med facit i hand så blev jag riktigt nöjd.
